Om att belönas för att göra gott och om att komma ut ur bönegarderoben. Eller inte.

Matteus sjätte kapitel inleds med att Jesus uppmanar oss att inte göra fromma gärningar i människornas åsyn för att de ska lägga märke till oss.

Oj då, tänker jag. Nyss sa han ju att jag skulle vara ett ljus som lyser så att människorna ser mina goda gärningar. Och redan i nästa kapitel ska de inte synas längre? Hur tänkte han nu? Det är ju helt motsägelsefullt! Jag fortsätter att läsa och lägger märke till detta återkommande tema;

”Annars har ni ingen lön att vänta hos er fader i himlen” (Matt 6:1)

”Då skall din fader som ser i det fördolda belöna dig” (Matt 6:4)

”Sannerligen, de har redan fått ut sin lön” (Matt 6:5)

”Sannerligen, de har redan fått ut sin lön” (Matt 6:16)

och

”Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” (Matt 6:18)

Det verkar som att detta med att få lön för det goda man gör är viktigt och centralt. Lite förvånande känner jag, men kanske ändå inte? Det verkar i alla fall som att det finns en enkel och logisk röd tråd i Jesus resonemang. Om man gör gott för att plocka poäng hos människor får man nöja sig med den belöningen, vilken är en världslig sak. Om man däremot gör det goda enbart för den goda sakens skull kan man förvänta sig en himmelsk belöning. Vad det innebär kan jag inte ens greppa, men hoppas på att så småningom få uppleva.

Mitt i resonemanget gör Jesus en liten djupdykning i det här med våra böner. För mig är detta ett viktigt ämne eftersom jag alltid har tyckt att det varit så jobbigt att be högt inför andra, samtidigt som jag så gärna vill att jag nästan sprängs i bitar! Jag är inte född och uppvuxen inom kyrkan och har inte känt att jag behärskar det alldeles speciella ”bönespråk” som dominerat i de kristna samlingar som jag varit en del av. Och då jag som person har svårt att ta för mig inom områden där jag känner mig osäker har jag förblivit tyst. Och när man varit tyst tillräckligt länge är det ett svårt läge att bryta.

Här säger dock Jesus Kristus, Guds egen son:

”Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det.” (Matt 6:6-8)

Jag undrar just vad det var för tomma ord som hedningarna använde? Samma ord som jag och antagligen flera med mig upplevt som exkluderande i kristna sammanhang? I de hemgrupper jag deltagit i börjar man oftast bönderundan med att kolla av med varandra vad man vill be för. Då har jag inga som helst problem att dela med mig av mina böneämnen. Men sen. Varför tar vi det igen? Samma sak men på ett annat språk? Förstod inte Gud då jag berättade nyss? Jag längtar så mycket efter ett böneliv som är självklart, rakt och naturligt, på mitt eget modersmål. Till den dag jag når dit verkar det dock fungera nog så bra att fortsätta i kammaren. Tröst att veta.

Jesus fortsätter med att förklara hur han vill att vi ska be;

”Så skall ni be:

Vår fader, du som är i himlen.

Låt ditt namn bli helgat.

Låt ditt rike komma.

Låt din vilja ske,

på jorden såsom i himlen.

Ge oss i dag det vårt bröd för dagen som kommer.

Och förlåt oss våra skulder,

liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

Och utsätt oss inte för prövning,

utan rädda oss från det onda.” (Matt 6:9-13)

Detta är ju extra intressant, eftersom jag personligen upplever att denna sk. ”Herrens bön” och andra färdigskrivna böner blir just ett rabblande av tomma ord för mig. När jag är på gudstjänst och vi kommer fram till denna punkt tänker jag liksom mest på att inte snubbla på orden och på att inte blanda ihop den nya och gamla versionen. Så hur hänger det här ihop? För ett tag sedan läste jag en högst intressant bloggserie som handlade just om detta och jag tycker att det låter så klokt och rimligt. Att det inte var Jesu mening att vi skulle rabbla orden rakt av, utan att han tänkte sitt exempel mer som en ram, att fylla med vårt eget personliga innehåll. Å vad jag önskar att bönen alltid kunde få vara så. Personlig. Rak. På mitt eget språk. Det språk jag behärskar.

Gud, jag vill vara en bön. Jag vill vara din bön och jag vill göra gott. Inte för att tillgodose mina egna behov, utan andras. Snälla, hjälp mig med det.

Amen

Detta inlägg publicerades i Jesu ord. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s